Vem har påstått att man inte kan börja nytt jobb trots att man fyllt 75 år? Inte jag i alla fall.

Den 26-27/9 2022 deltog jag i en utbildning hos Svenska Fotbollsförbundet. Då blev jag och 16 kollegor utbildade till förbundets ambassadörer för gåfotboll.

Jag och en av kollegorna kommer att ansvara för ett distrikt som omfattar Västmanland, Södermanland, Örebro och Värmland. Det är Lasse "Elmis" Elmsäter från Nyköping som blir min närmaste kollega.

Vår uppgift blir att, i samråd med berörda distrikt, åka ut till klubbar och hjälpa dem att starta upp gåfotboll.

Det blir fantastiskt spännande och förhoppningsvis lika roligt som det låter.

Nu har jag träffat distrikten, Örebro och Västmanland och väntar bara på att klubbarna ska höra av sig för att boka mina besök.

2019, vid 72 års ålder "tvingades* jag pensionera mig eftersom Navizmas uppdrag om fiberförsäljning via dörr för Telias räkning upphörde. Det passade dock ganska bra med mina planer för jag hade fått nog av att promenera vintertid i ur och skur.

Efter bara ett par månader insåg jag att både kroppen och knoppen behövde hållas igång. Därför gick jag en utbildning som God man och i början av 2020 började jag åta mig uppdrag.

Det är inget jobb man gör för att tjäna pengar, även om man får en viss ersättning. Däremot gör man en samhällsinsats samtidigt som man har något att göra. Efterhand har jag åtagit mej fler uppdrag men det får räcka med en handfull. En del är faktiskt ganska omfattande, medan andra är mer lättskötta. Det går dock inte en vecka utan att det är något man måste ta tag i. Det passar mig alldeles utmärkt. Och en gång om året kommer lönen, dvs arvodet. Slår man ihop alla så får man lite kassaförstärkning.  

 I februari 2019 fick jag en ny passion - Gåfotboll. 

Fotboll har jag älskat hela livet och trots att jag passerat 70-årsstrecket så håller kärleken i sig.

Varje måndag, sedan starten, har jag mött upp för att spela gåfotboll med ett gäng gubbar och gummor (vi kallar oss förstås killar och tjejer, men åldern...) för att i regi av ESK spela fotboll. På sommaren spelar vi på konstgräsplanen vid Enavallen och under höst-vinter inomhus i Idrottshuset.

Totalt har ungefär 70 spelare, både män och kvinnor deltagit. Som flest ca 25 samtidigt. På grund av den där Corona-pandemin har en del valt att göra uppehåll, men vi är ett gäng tappra som väljer att spela ändå. Ingen har drabbats av Covid-19 hittills och vi hoppas att det ska fortsätta så. Naturligtvis springer vi inte runt och kramas och är man krasslig stannar man hemma. Vi är vuxna och smarta och rädda om oss.

I november 2020 planerade vi att tillsammans med SWF (Sverige Walking Football) arrangera en turnering i Enköping. Den sköts upp till den 12 juni 2021 på grund av pandemin.

Du kan läsa mer här om gåfotboll i Sverige:

https://www.walkingfootballsverige.com/

I juli 2020 inträffade något som gjorde mig både glad och rörd.

Det kom ett brev från Joakim någonstans i Sverige. Handskrivet, se bilden, med frankerat returkuvert.

Joakim ville ha min autograf. Det var ett slag sedan jag skrev autografer senast. Tänk att det har gått mer än 10 år sedan vi (december 2009) spelade in den sista Telia-filmen.

Att jag fortfarande inte är glömt har jag påmints om vid åtskilliga tillfällen, men det här brevet gjorde mig lite extra glad.

Självklart så fick Joakim sin autograf. Jag hade t o m ett sparat autografkort som jag skickade med. Under åren när autografjägarna var som flitigast tryckte jag upp autografkort för att göra det lättare för mig. De blev väldigt populära och jag tryckte nog upp ett par tusen. Nu har jag kanske något enstaka kvar som minne.

Tillsammans med Gå.fotbollskompisar på landskamp. Torgny Carlsson, Ronald Jonsheden, jag och Carl-Henry Carlsson.

Den 16 september 2019 blev jag, helt ofrivilligt, pensionär. Det var ungefär en månad tidigare än jag hade planerat så det var ingen stor grej. 

Anledningen var att min arbetsgivare Navizma i samråd med uppdragsgivaren Telia konstaterat att marknaden för dörrförsäljning av öppen fiber inte längre var lönsam.

Därför blev alla vi, som under ett antal år (i mitt fall sex år) uppsagda. Vi erbjöds andra tjänster, men inget som lockade mig.

Jag hade redan tidigare bestämt för att jag inte ville jobba med dörrförsäljning ännu en vinter. Att marknaden var på väg att bli mättad hade jag och mina kollegor ju märkt. Försäljningen gick ganska trögt förra vintern och att då knacka dörr i snö och kyla, med klent resultat, var jobbigt.

Märkligt nog fick vi ett rejält uppsving under den allra sista kampanjen, som avslutades den 15/9 2019. Försäljningen överträffade alla förväntningar. Men beslutet var taget så det var inte mycket att göra.

Omställningen till pensionärslivet har gått smidigare än jag hade väntat. Möjligen beroende på skitvädret. Det är ganska skönt att slippa ge sig ut i ur och skur.

Däremot kommer det förstås att innebära en ekonomisk omställning när man går över till att enbart leva på pensionen. Det vill säga när lönen uteblir.

Men eftersom jag redan i våras bestämde mig för att trappa ner så har jag vidtagit åtgärder för att sänka mina kostnader så det kommer nog att gå bra.

Jag har också utbildat mig till god man och ser fram emot att ta en del sådana uppdrag framöver.

Sedan har jag kunnat ägna mig åt en kul hobby också. En gång i veckan spelar jag gå-fotboll tillsammans med ett gäng glada gubbar och gummor i ungefär samma ålder. Det är riktigt kul.

Funderar också på att ta upp tennisen igen. Kanske efter nyår?

 Bloggare

I februari 2019 började jag blogga. Jag skriver om smått och stort, personligt och om aktuella händelser.

Jag inspirerades till att börja blogga av min gamle kollega från NST, Kenny Lindquist och hans kära Lena-Maria Gårdenäs (känd sångerska och huvudrollsinnehaverska i filmen Repmånad). Träffade Kenny och Lena-Maria när jag jobbade en period i Småland där de har sin sommarbostad i Hularyd. Sedan har vi hållit kontakten via Facebook. Kenny har sedan urminnes tider skrivit krönikor i NST som sedermera slogs ihop med Helsingborgs Dagblad, men pensionerade sig från det vid årsskiftet. Vi är ungefär jämngamla.

Själv har jag ju varit bort från journalistyrket några år eftersom jag ägnat mig åt att sälja fiber, men jag älskar ju fortfarande att skriva. Så när Kenny/Lenamaria startade sin blogg valde jag att gå i deras fotspår.

Jag har nått taket för antal sidor jag kan använda här på hemsidan så då blev bloggen ett perfekt komplement.

Jag hoppas att du hittar dit. Bloggen finns på https://rollopigg47a.blogspot.com/

F amiljen växer. Nu har jag blivit hussefarfar sedan Patrik skaffat en ny familjemedlem. Hero! Jag och Alexandra gillade den nya släktingen

Efter några omtumlande år med massor av spännande och roliga upplevelser ser jag nu fram mot 2018 och vad det året ska bära med sig.

Ett par riktiga höjdpunkter 2017 var firandet av min 70-årsdag och den kryssning i Karibien som familjen gjorde under hösten.

Den som väntar på att jag pensionera mig kan få vänta ett slag till. Jag har i alla fall inga omedelbara planer på att lämna arbetslivet. Åtminstone inte så länge jag får vara frisk och pigg och klar i knoppen.

En rolig sak som jag väntar mig av 2018 är att en ny reklamfilm, med mig i huvudrollen, kommer att lanseras. Jag hade faktiskt räknat med att lanseringen skulle ha skett före jul, men av någon anledning som jag inte vet, blev det inte så. Den kom i maj. Se ovan.

Filmen spelades in i november i en stad som innebar ett kärt återseende. Nämligen i Sundsvall, där jag hade glädjen att spela teater i farsen "Pengarna eller livet", som producerades av superduktiga Anna Norberg och Robert Dröse. Vi spelade ett antal föreställningar på hotell Södra Berget och drog sedan på turné över hela Sverige.

Lite kul är att det uppdraget, likväl som mitt nuvarande arbete som säljare av Telia Öppen Fiber, fört mig över hela Sverige från Kalix i norr till Trelleborg i Söder. Jag har fått se och uppleva platser som jag tidigare bara hört talas om. Och knappt det.

Kul är också att jag fortfarande dagligdags blir igenkänd som "Teliapappan", trots att det snart gått tio år sedan vi spelade in den allra sista filmen med Telia. Vilket intryck den gjorde! Och vem trodde då att jag så många år senare fortfarande skulle jobba med Telia? Inte jag i alla fall.