I med och motgång

Jag är uppväxt med HIF och såg mina första matcher på Olympia som liten knatte. Nu är jag medlem i klubben sedan några år. 
Jag försöker se laget live några gånger om året men eftersom det är långt mellan Enköping och Helsingborg får det bli TV oftast.
Degraderingen 2016 var det mörkaste året på flera decennier. Att åka ur allsvenskan än en gång hade jag inte ens kunnat föreställa mig i mina värsta mardrömmar.

Jag var med förra gången det hände och trodde inte det skulle hända igen. Framför allt inte med klubbens genom tiderna störste spelare som huvudansvarig.

Men uppenbarligen var han inte vuxen den rollen. Det räcker inte att ha varit en gudabenådad spelare och en ikon.

Som manager har han helt enkelt varit ett nummer för kort.

Han ska förvisso inte lastas för den usla ekonomin. Där bär andra skulden. Men hans insats som manager imponerade inte.

Då var det andra tider för bara några år sedan.
Under perioden 2010 -2011 var det riktigt roligt att vara HIF-are. De samlade vi titlar. Det började med seger i Svenska Cupen mot Hammarby hösten 2010, fortsatte med seger i Supercupen mot Malmö FF våren 2011, sedan seger i både cup och allsvenskan samma år.
2012 blev ett förlorat år trots spel i Europaligen.

• 

  Så här såg det ut på Olympia när guldet firades 2011! Vi mötte AIK i en betydelselös match

• 

  Jag var bara en av många glada.

• 

  Jag hade HIF-tröjan på mig vid ett besök på Las Ramblas i Barcelona 2010.

• 

  Dottern Alexandra är medlem i Rio-Nalleklubben. Här har hon satt HIF-tröjan på sin egen nalle "Sussilull"